Intervju med huvudförfattaren till rapporten, Academic Staff in Europe, David Crosier. 

David Crosier, analytiker vid EACEA (europeiska genomförandeorganet för utbildning och kultur) och en av huvudförfattarna till Eurydikes nya rapport om reformer för akademisk personal i Europa, ser ett mönster som förenar länderna.

– Vi ser ett mycket stort antal reformer och strategier i Europa som direkt påverkar den akademiska personalen. Med tanke på att högre utbildning är en sektor som kännetecknas av hög grad av institutionell autonomi är detta en indikation på att frågorna är viktiga.

Rapporten visar att nya reformer och pågående initiativ i europeiska länder främst rör arbetsvillkor, anställningsformer och karriärutveckling.

– Det speglar en sektor där osäkra anställningar, begränsade möjligheter till avancemang och otillräcklig ersättning är återkommande problem, säger han.

Samtidigt menar han att frågan är mer komplex än bara anställningsvillkor.

– Många insatser fokuserar också på inkludering, mångfald och internationalisering. Det handlar i grunden om att skapa en mer attraktiv och hållbar akademisk profession som kan konkurrera om global talang, men i en kontext där resurser är svåra att säkra och garantera, tillägger han.

Ett varierat landskap – men gemensamma frågor

Rapporten bekräftar en ganska mångfacetterad bild av styrningen av europeiska högre utbildningssystem, där olika ramverk reglerar relationerna mellan akademisk personal och arbetsgivare, och där det finns stor variation i mönstren av tidsbegränsade och tillsvidareanställningar för akademiker.

Det finns också stor nationell variation i förståelsen av tjänstemannastatus, ett begrepp som länder tolkar på sitt eget sätt. Med andra ord påverkas den akademiska arbetsmarknaden av olika nationella förutsättningar. Samtidigt framträder ett oväntat starkt samförstånd om vilka frågor som är mest angelägna. Det finns väldigt få, om ens några, ämnen som är en fråga i ett land men inte i andra.

– Det är anmärkningsvärt att se en så hög nivå av samsyn mellan länder. Frågorna som lyfts är i stort sett desamma överallt. När det gäller exempelvis internationell rekrytering ställer sig de flesta samma fråga: hur kan vi bli bättre på att attrahera de mest lovande unga forskarna?, säger Crosier.

Han konstaterar också att många länder har ett starkare fokus på att locka in internationell talang än på att ge sina egna unga forskare stöd för internationell erfarenhet.

– Program som stöttar utresande forskare förekommer, men är betydligt mindre vanliga än satsningar på att ta emot kompetens utifrån, förklarar han.

Lärdomar från andra länder

En återkommande utmaning i många länder är balansen mellan forskning och undervisning. I Sverige lyfts frågan ofta av pedagogiskt meriterade lärare, som menar att undervisningsinsatser inte värderas på samma sätt som forskningsresultat.

Här kan Sverige ta lärdom av andra länder, menar Crosier.

– I Nederländerna har man reformerat utvärderingssystemen för att ta hänsyn till både samarbete och individuella prestationer. På liknande sätt har Polen infört regler som fördelar ansvar mellan undervisning och forskning, och universitet har större frihet att själva utforma anställningar, vilket erkänner att akademisk personal kan bidra på olika men lika värdefulla sätt, säger han.

Internationell mobilitet är en allt viktigare faktor för akademiska karriärer, men få länder har en systematisk modell för att erkänna transnationell mobilitet som en del av meriteringen. I praktiken handlar många insatser om att öppna upp rekrytering och underlätta erfarenheter utomlands. Tjeckien har exempelvis förändrat urvalsprocedurer vid forskningsinriktade universitet för att säkerställa att tjänster annonseras internationellt. Slovakien ger stöd till akademiker som vill ta en sabbatsperiod utomlands.

Rapporten går inte heller närmare in på exempel där transnationell mobilitet systematiskt erkänns som merit inom akademin.

– Ett sådant erkännande blir meningsfullt först när universitet och högskolor själva integrerar det i sina karriärstrategier. Det är alltså akademin som bär ansvaret för att värdera och belöna internationella erfarenheter, förklarar Crosier.

Sverige står starkt i konkurrensen om internationell talang

Crosier menar att europeiska universitet måste arbeta aktivt för att locka de bästa forskarna.
– Nyckeln är attraktiva arbetsvillkor, konkurrenskraftiga löner, satsningar på professionell utveckling och att dra nytta av EU-samarbeten som Europauniversitet. Men det är förstås lättare sagt än gjort när omständigheterna inte är ideala.

När det gäller Sverige lyfter han fram flera styrkor.

– Svensk högre utbildning har definitivt mycket som talar för sig. Sverige är ett attraktivt land med starka och öppna värderingar som välkomnar högt kvalificerade internationella forskare. Svenska universitet har dessutom en tradition av att vara öppna för flyktingstudenter, har ett starkt rykte för forskning, innovation och undervisning. Språkkunskaper i engelska ger också en tydlig fördel jämfört med många andra länder. Som observatör ser jag Sverige som ett av de länder som har bäst förutsättningar att fortsätta locka internationell talang.

Nästa steg för Sverige och Europa

Rapporten är den första som systematiskt kartlägger hur EU:s rekommendation om hållbara akademiska karriärer från 2024 implementeras på nationell nivå. Ambitionen är att ge underlag för diskussioner både i Bryssel och på universiteten runt om i Europa. Eftersom det pågår flera utvecklingsprocesser på EU-nivå kopplade till uppföljningen av rekommendationen från 2024 förutspår David Crosier ett stort intresse för rapporten.

– Förhoppningen är att rapporten ska hjälpa beslutsfattare och lärosäten att identifiera förbättringsområden och inspireras av vad som sker i andra länder. På så sätt kan nästa steg tas för att stärka de akademiska karriärerna, säger Crosier.