Ett år av längtan - föräldraperspektiv på Ettårsprogrammet

Det är juli 2018 och Susanne Sjöberg, mamma till Nora, sitter på jobbet i en östgötsk småstad och väntar på sin dotter som är på väg hem efter att ha tillbringat nästan ett helt år söder om franska Bordeaux.

- Jag längtar! När jag pratade med henne i telefon var hon på Arlanda och hade precis fått veta att hon klarat sin franska studentexamen. Hon var så stolt. Och det är jag också.

Tvivlade aldrig på dotterns förmåga

Att det gått så bra i Frankrike är egentligen inget konstigt. Enligt mamma Susanne är Nora en tjej som åkt snabbtåg genom hela uppväxten. Stark, driven och intresserad av det mesta. Språkresor och utbytesstudier hade stått länge på önskelistan när hon hittade Ett år i Frankrike bland alla alternativ med dyra avgifter.

- Hon jublade när hon blev kallad till intervju. Räkna inte med mig under det här året, sa hon när hon åkte i mitten av augusti 2017. Jag var glad att hon visade en sådan styrka och tvivlade aldrig på hennes förmåga. Man måste ju våga annars känner man sig misslyckad.

Ensam och begränsad

Men Noras år utomlands gick inte som på räls. Värdfamiljen hon kom till verkade bra i början, men efter en tid fungerade det sämre. Mamman lät inte Nora löpträna, inte följa med klasskamrater hem och Nora, som fyllt arton och var van vid den frihet ungdomar har i Sverige, kände sig ensam och begränsad. Även internatlivet var tufft och inrutat. De vuxna var som vakter. Maten var ett annat problem: mycket socker och brist på fibrer. I skolan fick hon ingen introduktion och ingen frågade vad hon behövde. Språket var ett stort hinder. Hemma var hon en stjärna, nu kunde hon varken uttrycka sig eller prestera. Nora mådde allt sämre. Och i Östergötland gick mamma Susanne och visste inte vad hon skulle ta sig till.

- Vi pratade på Skype och hon grät. Om nätterna fick jag sms. Hon var rädd för att bli stämplad som olydig unge med anpassningsproblem om hon klagade. Jag försökte stötta och sa: ”Släpp allting. Lär dig franska. Det räcker.” Och jag intalade henne att hon måste stå upp för sig själv.

Hur var det för dig som mamma att i den här situationen ha din dotter så långt borta?

- Jag var tyngd. I slutet av september kände jag mig alldeles kraftlös. Det var svårt att veta vad som var bäst att göra. På Bokmässan i Göteborg råkade jag på TV-psykologen Jenny Klefbom och fick chansen att prata med henne om hur jag skulle agera. Hon rådde mig att låta Nora kämpa och ingripa först om risken för prestigeförlust gjorde att hon ville komma hem. Det hjälpte mig. Jag stöttade när Nora inte kunde tänka klart. Jag grät inte. Jag sa: ”Tänk efter! Vad ska du säga? Stå på dig. Kämpa. Du är värd en andra chans.”

Efter många samtal och möten med såväl UHR som skolan, värdfamiljen och kontaktpersonen kunde Nora byta till en familj hon fått kontakt med själv genom en klasskamrat. Nu fungerade allt mycket bättre och Susanne kunde andas ut. Hon åkte ner och hälsade på och Nora fick även besök av sin pappa och bror vid olika tillfällen.

Vad skulle du säga till andra föräldrar som funderar på om de ska våga släppa iväg sina ungdomar?

- Som förälder känner man sitt barn. Om man är tveksam kanske barnet inte är moget ännu. Och om man är osäker själv kanske man inte kan stötta. Man måste tro på att de kommer att klara sig. Samtidigt handlar det fortfarande om barn som behöver vägledning. Det är en balansgång. Man får inte vara överbeskyddande, men det är bra att vara införstådd med vad det innebär för barnen att leva och gå i skolan i ett annat land, kunna ge konkreta råd och uppmuntra dem att stå på sig. De blir inte omhändertagna på samma sätt som här. Inte sedda och hörda som de är vana vid.

Mersmak

Trots att Noras år i Frankrike inte riktigt blev som hon tänkt sig har hon fått mersmak. Till hösten börjar hon trean på gymnasiet. Efter det har hon pratat om att lära sig fler språk. Kanske blir det fler perioder utomlands och redan nästa år kommer värdfamiljen och hälsar på i Sverige. Men först ska hon komma hem till Östergötland. För mamma Susanne Sjöberg är ett års längtan snart över.

Fotnot: Susanne Sjöberg och Nora heter i verkligheten något annat.